The Notorious Bettie Page (2005)
Regi: Mary Harron
Bettie Page är onekligen en av de mest ihågkomna pinupporna från 50-talet och fortsätter inspirera såväl subgrupper som suicide girls och burleskartister som modeskapare med sin unika stil. Min bild av Bettie som en lite vild och galen tjej som var långt före sin tid i sitt utlevande av avancerad fetischism och bondage har definitivt fått sig en liten törn efter den här filmen.
Den bild av Bettie som kommer fram i filmen är visserliggen en av en ganska självständig kvinna som har en ovanligt fri inställning till nakenhet och sin egen kropp, MEN det görs en tydlig åtskilnad av privatpersonen Bettie och den yrkesutövande Bettie. I sitt privatliv är Bettie en ganska lugn och stillsam person. Hon tillbringar mycket tid i ensamhet på långa promenader genom Central Park och på resor till Miami. Hon tar kurser i skådespeleri, dricker inte alkohol och har stadigt förhållande. Att hon låter sig plåtas i stilettklackar och fettishutrustning är mer en rolig grej, en sida hon lever ut eftersom hon inte kan se "the harm in it". Hon gör det inte som något statement och är ganska omedveten om hur kontorversiellt det anses vara. En kvinnlig fotograf som tagit naken- och lättklädda bilder av Bettie (bla i leopard- och tigermönstrat) säger att: "Bettie har en så naturligt förhållande till sin egen nakenhet att hon inte känns naken på bilderna".
Genom filmen framgår även Betties starka tro på Gud som hon burit med sig sedan barnsben och som blir allt viktigare för henne när hon vid 32 års ålder bestämmer sig för att sluta modella. På frågan om hon skäms för vad hon gjort svarar hon bestämt nej och fortsätter med förklaringen: ”Adam and Eve were naked in the garden of Eden werent they? It was when they had sinned they had to put clothes on”.
Jag tycker Gretchen Mol gör en strålande insats som Bettie, hon lyckas fånga Betties mångfacceterade och speciella personlighet väldigt bra. Filmen är filmad i svartvitt för att fånga tiden och atmosfären, förutom scenerna i Miami som är i sprakande *technicolorliknande färger, vilket ger en livlig och glad karaktär som passar pinup-tiden utmärkt.
*Technicolor - färgtekniken som bland annat användes i filmer som Trollkarlen från Oz och Singing in the Rain i Hollywood mellan 1922 – 1952.
Regi: Mary Harron
Bettie Page är onekligen en av de mest ihågkomna pinupporna från 50-talet och fortsätter inspirera såväl subgrupper som suicide girls och burleskartister som modeskapare med sin unika stil. Min bild av Bettie som en lite vild och galen tjej som var långt före sin tid i sitt utlevande av avancerad fetischism och bondage har definitivt fått sig en liten törn efter den här filmen.
Den bild av Bettie som kommer fram i filmen är visserliggen en av en ganska självständig kvinna som har en ovanligt fri inställning till nakenhet och sin egen kropp, MEN det görs en tydlig åtskilnad av privatpersonen Bettie och den yrkesutövande Bettie. I sitt privatliv är Bettie en ganska lugn och stillsam person. Hon tillbringar mycket tid i ensamhet på långa promenader genom Central Park och på resor till Miami. Hon tar kurser i skådespeleri, dricker inte alkohol och har stadigt förhållande. Att hon låter sig plåtas i stilettklackar och fettishutrustning är mer en rolig grej, en sida hon lever ut eftersom hon inte kan se "the harm in it". Hon gör det inte som något statement och är ganska omedveten om hur kontorversiellt det anses vara. En kvinnlig fotograf som tagit naken- och lättklädda bilder av Bettie (bla i leopard- och tigermönstrat) säger att: "Bettie har en så naturligt förhållande till sin egen nakenhet att hon inte känns naken på bilderna".
Genom filmen framgår även Betties starka tro på Gud som hon burit med sig sedan barnsben och som blir allt viktigare för henne när hon vid 32 års ålder bestämmer sig för att sluta modella. På frågan om hon skäms för vad hon gjort svarar hon bestämt nej och fortsätter med förklaringen: ”Adam and Eve were naked in the garden of Eden werent they? It was when they had sinned they had to put clothes on”.
Jag tycker Gretchen Mol gör en strålande insats som Bettie, hon lyckas fånga Betties mångfacceterade och speciella personlighet väldigt bra. Filmen är filmad i svartvitt för att fånga tiden och atmosfären, förutom scenerna i Miami som är i sprakande *technicolorliknande färger, vilket ger en livlig och glad karaktär som passar pinup-tiden utmärkt.
*Technicolor - färgtekniken som bland annat användes i filmer som Trollkarlen från Oz och Singing in the Rain i Hollywood mellan 1922 – 1952.
Kommentera