Lina Lindén

På lördag 21 november spelar tvillingparet Tegan and Sara på Mejeriet i Lund och jag, lillsyrran och hennes kompis ska dit. Tegan and Sara är från Kanada och 29 år gamla. Det ska bli intressant att se dem live eftersom de har rykte om sig att etablera en nära kontakt med publiken under sina spelningar och är kända för sitt scen-snack. De upptäcktes genom en lokal musiktävling och fick därefter kontrakt med ingen mindre än Neil Young på hans skivbolag Vapor Records. Sedan dess har de spelat med bland annat Neil Young, Ryan Adams och The Killers.

Tegan and Saras debutalbum Under feet like ours kom 1999 och de har sedan dess hunnit släppa ytterliggare fem skivor, den senaste Sainthood släpptes i år. Jag är ett ganska nytt fan och har mest hunnit lyssna mycket på So Jelous från 2004 där mina favoritspår är: Walking With a Ghost (som för övrigt The White Stripes gjort en cover på) och I know, I know, I know.

 

Det är morgon och F fixar frukost i köket åt den ende gäst vi har på pensionatet just nu. En dansk. Jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Bloggade lite, gick ner och hämtade tvätten som torkat och gick därefter ut i morgonfrosten och slängde sopor.

Igår gick jag en lång promenad i rask takt och hittade kastanjer och beskådade den dimmiga usikten över Ringsjön.

Det finns ett underbart lugn här på landet som fyller en med vila och energi samtidigt. Jag kommer att vara fullladdad inför arbetsveckan imorgon.

Nu är en vecka avklarad och jag har sju kvar. Jag mår toppen och är fortfarande motiverad till max! Eftersom detta är mitt stora höstprojekt så skriver jag mest i min "kroppsblogg" (lät lite läskigt haha) just nu:

selmalindi.blogg.se/minkropp/

Hej! Nu var det ett bra tag sen. Det är med viss vånda jag skriver det här inlägget. Jag är nämligen lite yr och hungrig. Men jag bara måste skriva! Jag har nämligen börjat min viktresa neråt på vågen och den här gången tror jag mer än någonsin. Så fort någon ser tvivlande ut så ler jag inombords, jag vet nämligen att jag kommer att fixa det här. Det finns liksom ingen återvändo den här gången.

Detta är min fjärde dag på Xtravaganza-pulver. 500 kalorier om dagen ska man klara sig på och det går faktiskt! Jag har fått höra att det är just dag tre eller fyra som är jobbigast och det kan jag skriva under på. Igår och idag var och är tuffa! Men jag har läst en massa bra grejer som hjälper och jag har lyssnat på min "mental träning-skiva" varje dag. Det hjälper verkligen. Något annat som hjälper är att inte låta den inre kritikern ta över utan fortsätta tänka positivt. Det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Det finns så mycket man kan njuta av förutom mat. Jag kommer verkligen njuuuuta den dagen jag kan få på mig mina gamla jeans eller en stl 36-38. Det är dit jag är på väg!

Fortsätt följ min viktresa på: selmalindi.blogg.se/minkropp

Äntligen börjar det hända saker! Jag knatar på dag för dag på mitt halvintressanta dock inte särskilt krävande jobb. Men plötsligt händer DET och ett annat roligt jobb trillar in. Det handlar om det jag är mest intresserad av dvs webbkommunikation med inriktning på copy. Till en början får jag några timmar men det blir förhoppningsvis mer. Kul!

Man vet inte vad man ska säga när någon försvunnit för alltid. Oåterkalleligt borta. Även om det inte är en av mina nära vänner så är det en person jag träffat många gånger och haft flera bra samtal med. En person i periferin som betyder mycket för några som betyder mycket för mig. Det gör att det kommer nära, att det skakar om också min verklighet. Detta kan alltså hända? Det har hänt? Jag väntar i luren på att min vän ska säga att det var ett konstigt skämt, att personen i själva verket bara ligger på sjukhus, inte att han är borta för alltid. Det är för absurt och hemskt, det betyder att detta kan hända vem som helst, hur som helst, när som helst och det är för svårt att tänka på, att ens försöka greppa. Jag blir stum och tårögd. Vill verkligen bara att det inte ska vara sant.

Jag kände inte dig bra men jag vet att det var för tidigt för dig. Jag vet att du hade allt framför dig. Dina studier var just avklarade och du var på väg ut i yrkeslivet för att göra nya upptäckter och använda din kunskap. Detta känns fel men jag hoppas och tror att du flyger fri där du är med kraft under dina vingar som bär dig högt över de högsta önskningar och drömmar du hade här.

Requiem for a Dream (2000)
Regi: Darren Aronofsky

Requiem betyder själamässa. Själamässa för en dröm? Jag vet inte riktigt om man kan översätta det så. Måste erkänna att jag tänkte rätt mycket på hur snyggt allt var och hur snygga alla var i början. Det är svårt att fatta att Jennifer Connoley är 31 när hon spelar rollen. Hon ser verkligen ut som den tonåring hon spelar och är mycket övertygande i sin roll. Jared Letho dör man ju inte av att titta på heller direkt eller Marion Wayans för den delen. Men efter ett litet tag slutar jag att tänka på utseenden och koola effekter och filmens allvar hinner ikapp mig. Jag dras med i den snabbt nedåtgående spiral som huvudpersonerna hamnar i och i slutet av filmen så finns det inte ett livsöde kvar som jag hade önskat ens min värsta ovän. Det är så tragiskt och jobbigt att se en del av det som händer huvudpersonerna att man vill gråta, spy eller helst både och samtidigt. Tre personers olika typer av missbruk visas och det är varken någon glorifierande drogpropaganda eller något slags worst case scenario över vad som kan hända om du håller på med droger. Det är snarare en beskrivning av vad som är mycket sannolikt att hända när du tappar kontrollen över skiten, vilket du förr eller senare kommer att göra.

Jag har länge gått och tänkt på att göra det. Det började med att jag som 16-åring ville tatuera in Guns n´Roses symbol (den med de två pistolerna och rosorna som ringlar sig runt dem) på överarmen vilket jag idag är glad över att jag inte gjorde. Jag tror även jag lekt med Super Woman symbolen, hundtassavtryck och vingar på ryggen tills jag insåg hur många som också tänkt på just detta. Egentligen spelar det ju ingen roll hur många som har en tatuering så länge man själv känner att det är "min" och att den har någon hyfsat stark symbolisk innebörd för en. Well, well nu har jag kommit fram till ett motiv, som jag tror blir det första jag gör.

Jag såg nämligen den på en person jag verkligen gillar. Inte bara är hon en superkvinna/tjej som kämpar för bra saker och aldrig missar en chans att uttrycka sin åsikt, hon är också en otroligt duktig musiker, sångerska och låtskrivare. Jag pratar om Kathleen Hannah från Bikini Kill och Le Tigre och det svarta hjärta som så estetiskt rätt pryder hennes högra överarm, som skymtar fram på blden.

Jag har idag surfat efter möjligheter att tjäna snabba cash på nätet. Det finns lite olika varianter, bäst verkar en som heter woopa.se ! Det går ut på att du registrerar dig på en sida och därefter får en mängd erbjudanden att klicka vidare på. Genom att du klickar på dessa gratis erbjudanden så tjänar du pengar som du sedan kan få utbetalade till ett konto. Enkelt och bra!


Ett annat jag spontant gillade var freefood.se även här kan du tjäna pengar på gratiserbjudande. Bara klicka och tjäna liksom, superbra för fattiga fd studenter som hankar oss fram på småjobb i den orubbligt obarmhärtiga arbetsmarknaden.

Jag har nu flyttat in i mitt nya place. Äntligen en egen lägenhet efter en massa år med först samboförhållande och därefter andrahands- och kollektivboende. Den här lägenheten är MIN, bara min! My precious!!

Det är sommar och man borde ligga och slappa i nån park och lyssna på A Perfect Day med Lou Reed. Iistället jobbar jag på som en liten myra vareviga veckodag: 8-16.30, 7-15.30 el 9.30-18. Kom att tänka på låten: Vad ska du bli? med Ebba Grön när jag cyklade till jobbet häromdagen, speciellt meningen:

Gå upp - gå till jobbet - jobba - jobba -äta lunch - samma sak händer imorgon........

Det konstiga är att jag gillar det. Jag trivs med att inte ha några prestationskrav på mig just nu. Att ha ett jobb som bara ger cash och som faktiskt är rätt trevligt. Det är varken kreativt eller spännande egentligen (det mest spännande är väl att jag nu har fått förtroendet att ha hand om en del av faktureringen) men det är ett jobb.


P.S Var förresten och tog mitt blodtryck idag och enligt sköterskan var det perfekt! Har nu varit totalt rökfri sen 6 juni i år.

Nu smäller det snart. I slutet av veckan blir jag färdig kommunikatör med inriktning på nya medier. En tid av flytt, pendlande mellan Malmö och Stockholm, LIA-platser och skypeföreläsningar är alltså över. Jag har verkligen kämpat, speciellt nu på slutet så jag känner mig stolt och redo. Men var finns jobben?

Igår var jag uppe för den enda obligatoriska träffen med klassen innan examen. Jag som redan börjat på mitt sommarvik tog ledigt i två dagar för att kunna åka upp. Vi hade en rolig förmiddag med Joey Tempest och lite töntiga men roliga lekar och en lite sentimental känsla infann sig faktiskt i bröstet.

På fredag ska jag vara med via skype och skåla i champagne när jag "får mitt diplom"! Senare ska jag ha en alldeles egen fest med mina nära och kära. Ska till och med hålla tal, ser fram emot det!

Imorgon mellan 15-22 ska vi som klass ställa ut oss själva på Chinateatern. Det ska bli enormt roligt. Allt slags branschfolk är inbjudna och vi kommer här att marknadsföra oss själva på olika, roliga sätt. Bland annat så kommer vi att berätta om vår syn på kommunikation i en kortfilm. Har man tur så kan man även få höra en och annan hisspitch i minglet!





Tänk dig att du går in i en hiss och där står DEN marknadschefen/VDn/personen som du allra helst skulle vilja få en chans att impa på. Du har några minuter på dig, klara, färdiga, KÖR! Ditt sälja-dig-själv-tal under den tid det tar att åka några hissvåningar= en hisspitch! Det du säger ska alltså sammanfatta vem du är, vad du vill och vad du kan erbjuda i några kärnfulla meningar.

Kolla in mer om oss och vårt medieevent här.