Äntligen börjar det hända saker! Jag knatar på dag för dag på mitt halvintressanta dock inte särskilt krävande jobb. Men plötsligt händer DET och ett annat roligt jobb trillar in. Det handlar om det jag är mest intresserad av dvs webbkommunikation med inriktning på copy. Till en början får jag några timmar men det blir förhoppningsvis mer. Kul!
Man vet inte vad man ska säga när någon försvunnit för alltid. Oåterkalleligt borta. Även om det inte är en av mina nära vänner så är det en person jag träffat många gånger och haft flera bra samtal med. En person i periferin som betyder mycket för några som betyder mycket för mig. Det gör att det kommer nära, att det skakar om också min verklighet. Detta kan alltså hända? Det har hänt? Jag väntar i luren på att min vän ska säga att det var ett konstigt skämt, att personen i själva verket bara ligger på sjukhus, inte att han är borta för alltid. Det är för absurt och hemskt, det betyder att detta kan hända vem som helst, hur som helst, när som helst och det är för svårt att tänka på, att ens försöka greppa. Jag blir stum och tårögd. Vill verkligen bara att det inte ska vara sant.

Jag kände inte dig bra men jag vet att det var för tidigt för dig. Jag vet att du hade allt framför dig. Dina studier var just avklarade och du var på väg ut i yrkeslivet för att göra nya upptäckter och använda din kunskap. Detta känns fel men jag hoppas och tror att du flyger fri där du är med kraft under dina vingar som bär dig högt över de högsta önskningar och drömmar du hade här.




Requiem for a Dream (2000)
Regi: Darren Aronofsky

Requiem betyder själamässa. Själamässa för en dröm? Jag vet inte riktigt om man kan översätta det så. Måste erkänna att jag tänkte rätt mycket på hur snyggt allt var och hur snygga alla var i början. Det är svårt att fatta att Jennifer Connoley är 31 när hon spelar rollen. Hon ser verkligen ut som den tonåring hon spelar och är mycket övertygande i sin roll. Jared Letho dör man ju inte av att titta på heller direkt eller Marion Wayans för den delen. Men efter ett litet tag slutar jag att tänka på utseenden och koola effekter och filmens allvar hinner ikapp mig. Jag dras med i den snabbt nedåtgående spiral som huvudpersonerna hamnar i och i slutet av filmen så finns det inte ett livsöde kvar som jag hade önskat ens min värsta ovän. Det är så tragiskt och jobbigt att se en del av det som händer huvudpersonerna att man vill gråta, spy eller helst både och samtidigt. Tre personers olika typer av missbruk visas och det är varken någon glorifierande drogpropaganda eller något slags worst case scenario över vad som kan hända om du håller på med droger. Det är snarare en beskrivning av vad som är mycket sannolikt att hända när du tappar kontrollen över skiten, vilket du förr eller senare kommer att göra.