För alla oss som är nördigt förtjusta i att se våra favvofilmer på stor duk så är Cinemateket ett måste. Det är alltid lika spännande och kul att se vad som valts ut inför kommande termin. Här får ni ett litet urval av vad som bjuds i Malmö i vår:

Milos Forman - Med tanke på den här mannens repertoar av klassiker som Gökboet, Hair och Amadeus så är åtminstone jag nyfiken på resten av hans alster. Jag har alltid velat se Det brinner min sköna vilken censurförbjöds pga. att den ansågs driva med arbetarklassen vilket ledde till att tjeckiska Forman fortsatte sin karriär i USA. Ett urval bestående av 11 av hans filmer bla ovanstående men även Man on the Moon och Larry Flint visas på biograf Spegeln i vår.

Lars Von Trier - Han må vara aningen snedvriden, eventuellt bipolär och pervers. Hans senaste film Antichrist som blev mycket uppmärksammad bla. för sitt blodiga och obscena innehåll har enligt rykte lett till att flera av hans vänner sagt upp bekantskapen med honom(!?). Trots detta så har han gjort några av mina absoluta favoriter: Dancer in the Dark, Breaking the Waves, Idioterna och Riket I & II som jag med bultande hjärta och andäktig förväntan kommer sätta mig i biosalongen för att åter bevittna i vår.

 

På Begäran - I vår visas Alien på stor duk. Behöver jag säga mer?

 


 



Requiem for a Dream (2000)
Regi: Darren Aronofsky

Requiem betyder själamässa. Själamässa för en dröm? Jag vet inte riktigt om man kan översätta det så. Måste erkänna att jag tänkte rätt mycket på hur snyggt allt var och hur snygga alla var i början. Det är svårt att fatta att Jennifer Connoley är 31 när hon spelar rollen. Hon ser verkligen ut som den tonåring hon spelar och är mycket övertygande i sin roll. Jared Letho dör man ju inte av att titta på heller direkt eller Marion Wayans för den delen. Men efter ett litet tag slutar jag att tänka på utseenden och koola effekter och filmens allvar hinner ikapp mig. Jag dras med i den snabbt nedåtgående spiral som huvudpersonerna hamnar i och i slutet av filmen så finns det inte ett livsöde kvar som jag hade önskat ens min värsta ovän. Det är så tragiskt och jobbigt att se en del av det som händer huvudpersonerna att man vill gråta, spy eller helst både och samtidigt. Tre personers olika typer av missbruk visas och det är varken någon glorifierande drogpropaganda eller något slags worst case scenario över vad som kan hända om du håller på med droger. Det är snarare en beskrivning av vad som är mycket sannolikt att hända när du tappar kontrollen över skiten, vilket du förr eller senare kommer att göra.

The Notorious Bettie Page (2005)
Regi: Mary Harron




Bettie Page är onekligen en av de mest ihågkomna pinupporna från 50-talet och fortsätter inspirera såväl subgrupper som  suicide girls och burleskartister som modeskapare med sin unika stil. Min bild av Bettie som en lite vild och galen tjej som var långt före sin tid i sitt utlevande av avancerad fetischism och bondage har definitivt fått sig en liten törn efter den här filmen.

Den bild av Bettie som kommer fram i filmen är visserliggen en av en ganska självständig kvinna som har en ovanligt fri inställning till nakenhet och sin egen kropp, MEN det görs en tydlig åtskilnad av privatpersonen Bettie och den yrkesutövande Bettie. I sitt privatliv är Bettie en ganska lugn och stillsam person. Hon tillbringar mycket tid i ensamhet på långa promenader genom Central Park och på resor till Miami. Hon tar kurser i skådespeleri, dricker inte alkohol och har stadigt förhållande. Att hon låter sig plåtas i stilettklackar och fettishutrustning är mer en rolig grej, en sida hon lever ut eftersom hon inte kan se "the harm in it". Hon gör det inte som något statement och är ganska omedveten om hur kontorversiellt det anses vara. En kvinnlig fotograf som tagit naken- och lättklädda bilder av Bettie (bla i leopard- och tigermönstrat) säger att: "Bettie har en så naturligt förhållande till sin egen nakenhet att hon inte känns naken på bilderna".

Genom filmen framgår även Betties starka tro på Gud som hon burit med sig sedan barnsben och som blir allt viktigare för henne när hon vid 32 års ålder bestämmer sig för att sluta modella. På frågan om hon skäms för vad hon gjort svarar hon bestämt nej och fortsätter med förklaringen: ”Adam and Eve were naked in the garden of Eden werent they? It was when they had sinned they had to put clothes on”.

Jag tycker Gretchen Mol gör en strålande insats som Bettie, hon lyckas fånga Betties mångfacceterade och speciella personlighet väldigt bra. Filmen är filmad i svartvitt för att fånga tiden och atmosfären, förutom scenerna i Miami som är i sprakande *technicolorliknande färger, vilket ger en livlig och glad karaktär som passar pinup-tiden utmärkt.

*Technicolor - färgtekniken som bland annat användes i filmer som Trollkarlen från Oz och Singing in the Rain i Hollywood mellan 1922 – 1952.