Maybe you would have been something I´d be good at



Jag försöker att förtränga det jag håller på med men det blir plågsamt tydligt i mitt val av musik. Jag tror jag lyssnat på den här låten (och läst texten) tio gånger idag.

Det börjar verkligen bli dags att komma vidare nu. Jobbet som betalar hyran och räkningarna och som gör att jag nätt och jämt kan överleva är inte en långsiktig lösning. Känslan av rastlöshet har börjat ersättas av meningslöshet. Jag tror att om man jobbar för länge på ett ställe där man inte riktigt får utvecklas eller får användning för sin potential så blir man grå till slut. Man blir halvnöjd och grånar dag för dag som en skugga. Jag vill inte det. Jag vill inte bli grå. Jag vill vara färgglad och lysa av entusiasm och av inre tillfredställelse och harmoni (okej, åtminstone de flesta dagarna).

Det sägs att det bästa är att hitta jobb i sin bransch inom ett år efter att man utbildat sig, sen börjar ens kunskaper att falna och man blir som ett rostigt gångverk som tar tid att komma igång igen. Det har snart gått ett år.

Jag har nu bestämt mig för att gå ner i tid på mitt jobb (där jag sitter sysslolös ofta ändå) för att frigöra tid till en kurs i copywriting (Berghs) och olika skrivprojekt. En fördel när man bestämmer sig för sånt här är att ha en mycket förstående chef, ”vi är glada så länge vi får ha dig här, men vi är också de första att lyckoönska dig när du fått jobb inom det du brinner för!” Så sa hon, bokstavligen. Jag kommer nog gråta lite när jag slutar ändå.

Vem behöver romantik, taktil beröring, känsla av samförstånd, blickar som håller fast och att ligga nära, nära och känna någons kroppsvärme alldeles emot sin egen hud?

Vem behöver missförstånd, väntan på samtal, väntan på att äntligen få träffas igen, rädsla för att någon inte känner likadant, rädsla för att växa ifrån varandra, att tappa bort varandra i tiden, rädsla för att inte räcka till, för att ställa fel frågor och få fel svar?

Det är ju så lugnt nu.

Så lugnt och så tyst.