I just den här Leno-sändningen hörde jag den här låten med Björk för första gången. Minns hennes vitmålade fingrar och den mysprassliga gramofonskivs-ljudbilden som går genom hela - och gjorde att jag direkt sprang och köpte - skivan Vespertine..


Några veckor in i praktiken befinner jag mig i Stockholm för att träffa marknadsgänget där och hjälpa till med ett projekt. Det känns verkligen lyxigt att bli uppflugen till huvudstaden för att jobba. Gänget i Stockholm är roliga och trevliga och jag känner mig välkommen direkt. Det är fortfarande mycket självständigt arbete och jag trivs bra med att få förtroendet att arbeta fram olika förslag.

Förutom jobb så har jag idag fått följa med på en intressant vernissage på reklambyrån Soya på Kammakargatan. Soya är en fullservicebyrå inom kommunikation och marknadskommunikation. De anordnar även vernissager med jämna mellanrum, och idag var det konstnären Anna Henriksson som ställde ut en del av sina spännande verk. Ett viktigt tema i hennes konst är glapp och mellanrum och detta är tydligt i de verk hon ställer ut på Soya.

Utställningen består av bildserien Making up och Remake från 2003 - 2005 och är fotografiska collage där två eller tre bildvärldar kolliderar eller beblandas med varandra. Några av verken hänger i den långa korridoren som går genom Soyas vackra vitmålade lokaler. Lokalerna är avskalade och rena och passar utmärkt att hänga konst i.

Den -enligt mig- mest intressanta delen av utställningen består av inramade texter ur en eller flera böcker. Efter en förklaring från konstnären så står det klart att dessa texter dels är utdrag ur olika skönlitterära böcker men än viktigare även konstnärens egna ”utfyllnader”. Anna Henriksson har alltså fyllt i mellanrummen i berättelsen med en egen berättelse. En av dessa berättelser handlar om en hur två av bokens karkatärer färdas i en taxi, detta glapp har även filmats och finns som installation i ett annat rum.

Så här säger Anna Henriksson själv om sin konst:

Mina verk är tillägg till befintliga historier som tar oss på en sidoväg tillsammans med karaktärerna, ramverket och mediet. Med avstamp i publicerad litteratur, fotografier eller rörlig media såsom ett avsnitt ur en TV-serie försöker jag arbeta med strukturer som nystar fram en utpräglad och fördjupad berättelse.

Funderade vidare på glappen i mit liv som just nu består av koncentrerade stunder av det som känns viktigast och mest relevant. Mellan dessa stunder infinner sig glapp av väntan och en viss händelselöshet. Jag är så ivrig  att bygga upp något, att prestera bra, lära mig och komma vidare. Ändå känner jag mig just nu tacksam för glappen och mellanrummen, som nu då jag får tid att bara reflektera...och blogga.
The Notorious Bettie Page (2005)
Regi: Mary Harron




Bettie Page är onekligen en av de mest ihågkomna pinupporna från 50-talet och fortsätter inspirera såväl subgrupper som  suicide girls och burleskartister som modeskapare med sin unika stil. Min bild av Bettie som en lite vild och galen tjej som var långt före sin tid i sitt utlevande av avancerad fetischism och bondage har definitivt fått sig en liten törn efter den här filmen.

Den bild av Bettie som kommer fram i filmen är visserliggen en av en ganska självständig kvinna som har en ovanligt fri inställning till nakenhet och sin egen kropp, MEN det görs en tydlig åtskilnad av privatpersonen Bettie och den yrkesutövande Bettie. I sitt privatliv är Bettie en ganska lugn och stillsam person. Hon tillbringar mycket tid i ensamhet på långa promenader genom Central Park och på resor till Miami. Hon tar kurser i skådespeleri, dricker inte alkohol och har stadigt förhållande. Att hon låter sig plåtas i stilettklackar och fettishutrustning är mer en rolig grej, en sida hon lever ut eftersom hon inte kan se "the harm in it". Hon gör det inte som något statement och är ganska omedveten om hur kontorversiellt det anses vara. En kvinnlig fotograf som tagit naken- och lättklädda bilder av Bettie (bla i leopard- och tigermönstrat) säger att: "Bettie har en så naturligt förhållande till sin egen nakenhet att hon inte känns naken på bilderna".

Genom filmen framgår även Betties starka tro på Gud som hon burit med sig sedan barnsben och som blir allt viktigare för henne när hon vid 32 års ålder bestämmer sig för att sluta modella. På frågan om hon skäms för vad hon gjort svarar hon bestämt nej och fortsätter med förklaringen: ”Adam and Eve were naked in the garden of Eden werent they? It was when they had sinned they had to put clothes on”.

Jag tycker Gretchen Mol gör en strålande insats som Bettie, hon lyckas fånga Betties mångfacceterade och speciella personlighet väldigt bra. Filmen är filmad i svartvitt för att fånga tiden och atmosfären, förutom scenerna i Miami som är i sprakande *technicolorliknande färger, vilket ger en livlig och glad karaktär som passar pinup-tiden utmärkt.

*Technicolor - färgtekniken som bland annat användes i filmer som Trollkarlen från Oz och Singing in the Rain i Hollywood mellan 1922 – 1952.