Jag hör till dem som följer mina  favorit  tv-serier mer eller mindre notoriskt. Till dessa hör:

1. CSI (Alla, dvs Las Vegas, Miami och New York)
2. Gilmore girls
2. Desperate housewives
3. House
4. Ugly Betty
5. Sopranos
7. O.C ( i liten grad)

Det som framkommer när man följer dessa tv-serier - som jag gillar i ungefär i den ordning de står - är att andra säsongen alltid är sämre än första * och mestadels består av intrigmässiga upprepningar. Få serier håller en tredje säsong. Desperate housewives s.3 ser jag bara på rutin, jag gillar nämligen vissa av karaktärerna tillräckligt mycket för att hålla fast vid serien. Lynnette (Felicity Huffman) och Idie (Nicolette Sheridan) har vuxit i mina ögon och blivit storfavoriterna. Däremot kräks jag nästan på Susan (Teri Hatcher) och Bree (Marcia Cross), snacka om att aldrig - i sann såpoperaanda - aldrig någonsin lära sig av sina misstag. Gabrielle och Carlos (Eva Longoria och Richard Chavira) hat/kärlek-förhållande börjar även det bli ganska tröttsamt. I avsnitt 6 sker, som grädde på mina låga förväntningar, det oundvikliga; en ny, mystisk granne flyttar in! Troligtvis kommer denna granne - efter att ha gett upphov till  diverse olika mystiska och sjuka händelser som sätter hela Whisteria Lane i rörelse - att byta plats med en annan inför nästa säsong. Om det blir en nästa säsong, det får man väl fråga seriens skapare Marc Cherry om. Nej tacka vet jag Grissom, Catherine, Nick, Sarah och Warrick (CSI). De utelämnar bara lite av sig själva åt gången, så där finns alltid mer att hämta och under tiden handlar serien mest om mord, obduktioner och utredningar, just the way I like it!

* Detta gäller varken CSI eller Gilmore girls. Gilmore girls kom igång mer andra säsongen och har hållt stilen rätt bra.
Tjena-hejsan!

Då var det ett tag sen igen. Min helg har bla ägnats åt läsning av den eminenta boken "Kalla det vad fan du vill" av Marijaneh Bakhtiari. Fy sören vilken kool bok! Jag önskar verkligen att det var jag som skrivit den. Inte bara identifierar Bakhtiari de flesta fördomar som finns mot folk från "andra kulturer" (både dem vi kände till och dem vi inte visste att vi hade) hon hackar sönder och vänder på alltihop och det med en gigantiskt stor dos humor. Jag lovar, jag skrattar så jag får tårar i ögonen och kramp i magen.  Men det är långtifrån bara roligt, ibland är det vansinnigt tragiskt, och man skäms för att vara en del av det "svenska systemet". Fy fan vad illa det är ställt med oss ibland. Vår arbetsförmedling t. ex. Jag orkar inte bli för politisk just nu så jag avslutar med att varmt rekommendera denna bok som jag hoppas kommer att räknas som en av de viktigaste detta deceniet!

Förresten lite snabba fakta: boken handlar om en iransk tjej uppvuxen i Malmö!