Jag brukar inte tycka om när huvudpersonerna i serier jag gillar blir ihop. Jag var lycklig att spänningen mellan Scully och Mulder i Arkiv X bara fick finnas där och vibrera lite ibland. Jag hoppades aldrig på att deras läppar skulle mötas i en trevande men passionerad kyss, eller något liknande. Så när det förekommit antydan till attraktion mellan olika medlemmar i teamet på CSI så har jag mest suckat och hoppats, hoppats att INTE t. ex. Catherine och Warrick skulle få till det. Det är bättre med hans hemliga fru som han impulsgifte sig med till Catherines lilla besvikelse.
Jag blir därför förvånad att jag så lugnt köper att Sarah och Grissom blivit ett par i hemlighet. Man trodde att tåget för längesedan passerat för dem. Det var kört för Grissom som borde ha tagit chansen när han hade den och inte flirtat runt med Lady Heather eller den där brittiska skulptören (som för övrigt har en helt annan roll i CSI New York). Sarah och Grissom skulle helt enkelt aldrig komma till skott, det var dömda att leva resten av sitt liv i ensamhet. Sarah med tillfällig alkoholism som tröst och Grissom med sin nördiga och älskvärda insektsfanatism och berg och dalbaneåkande som avstressare. Båda extrema workoholics så klart, annars hade det inte blivit någon serie. Grejen är att jag inte bara accepterar, utan verkligen gillar Sara och Grissoms förhållande. Jag vet att det är fiktionellt men det är helt klart något med deras oberoende och samtidigt totala ensamhet utan varandra som tilltalar mig starkt.
Ta bara den här scenen: Grissom sitter och läser en bok på sitt kontor, ett kontor fyllt av förstorade bilder av insekter och med gulaktiga glasburkar med suspekt innehåll i. Ett kontor som badar i det där brungula ljuset som hör till varenda konstiga proffesors labratorie. Sarah kommer in och säger något om t.ex fallet som precis blivit löst, och man ser ingen reaktion i Grissoms ansikte men man vet att de möts just där och då och att de vet precis var de har varandra. Eller i arbetet när de undersöker en mordplats eller letar bevis på ett lik, det finns inget som avslöjar att de är ett par, inte ens när de är ensamma. Den strikta och totala professionalism som härskar mellan dem, den tilltalar mig. Den skvallrar om respekt för integritet men mer ändå om riktig kärlek till den andre. Inget sex på jobbet, ingen ohanterbar passion som äventyrar jobb och arbetsmoral. De jobbar sida vid sida och vad som händer sen anar vi bara. Det jag vill ha sagt med detta är nog att det är fint med en respektfull relation där man inte överbeskyddar eller klänger fast vid varandra. Att ha sitt liv med de intressen man värdesätter ifred. Att kunna leva sina liv sidan vid sida och samtidigt vara starkt medveten om den komplettering av ens tillvaro som den andre utgör.
Kommentera